För ungefär 10 600 år sedan kom de första människorna till Norrbotten. Fram tills dess hade hela Norrbotten varit täckt av ett flera meter tjockt lager inlandsis. Det var precis när den tjocka isen började smälta bort som man säger att den senaste istiden tog slut. De allra första människorna följde iskanten norrut, i takt med att isen smälte bort kunde man upptäcka nya landområden. En följd av att isen smälte blev att marken höjde sig och skakade av kraftiga jordbävningar, när trycket på marken försvann. Människorna färdades troligen i enkla båtar på älvar och sjöar, kanske som kanoter och jagade renar.
På den tiden såg landskapet helt annorlunda ut. Där det idag finns skogar och myrar fanns det då vatten, öar och iskalla sund. Vid en plats som heter Aareavaara (3 mil norr om Pajala) har arkeologer hittat spår efter sådana tidiga jägare. Där fann man rester av eldstäder, brända ben från renar och bitar av sten som blivit över när man tillverkade verktyg.
Då låg platsen på en liten ö i en stor sjö som kallas Ancylussjön. Idag är det inte alls en ö längre! Marken har nämligen höjt sig jättemycket sedan isen smälte. Det betyder att landet långsamt reste sig ur havet. Därför ligger de gamla boplatserna nu långt från vatten.
Renarna var viktigast
Renen var det allra viktigaste djuret. Av renen fick människorna:
Kött att äta
Skinn för att tillverka varma kläder
Ben och horn till verktyg
Utan renen hade det varit mycket svårt att överleva i det kalla klimatet.
Bevara och lagra mat
Det var viktigt för människorna att kunna bevara och lagra sin mat. Man strävade efter att tillgången på mat skulle vara jämn och ville inte riskera att bli utan mat om jakten gick dåligt under en period. De vanligaste sätten att bevara mat var genom att torka, frysa (under vintern), röka eller jäsa (syra). Flera av dessa metoder kunde användas samtidigt.
Man förvarade maten i krukor av keramik eller säckar av skinn. Dessa lades sedan ner i gropar i marken som man täckte över. Säckar med mat kunde också hängas upp i träd för att förhindra att rovdjur fick tag i den. Mat som förvarades i groparna i marken kunde hålla ganska länge och var en trygghet för människorna på stenåldern.
Vid andra platser som Kangos och Sammakko har man också hittat spår efter tidiga jägare. Där finns brända ben från både ren och fisk, till exempel gädda. Det visar att människorna både jagade och fiskade. Man fiskade även lax, sik och torsk. Av dessa fiskar har arkeologerna funnit ben i stenåldersjägarnas skräphögar.
En plats där människor kom tillbaka
Vid sjön Dumpokjauratj har arkeologer hittat en boplats som användes under mycket lång tid – i flera tusen år! Där har man hittat eldplatser (härdar, en kokgrop, röd färg som kallas rödockra och massor av stenverktyg).
Här har man hittat ben från ren, men också från älg, bäver, fågel och fisk. Det visar att människorna med tiden började jaga fler djur. När klimatet blev varmare växte skog med björk, asp och tall upp. Då flyttade älgen in i området.
Lär dig mer om Norrbottens första boplatser
Människorna som kom till Aareavaara hade kommit dit genom att följa iskanten. Förmodligen hade de följt efter renen, som sin tur följt tundra landskapet närmast isen. Resan började för många generationer sedan, när deras förfäder förmodligen bodde i Uralbergen och kringlig gande områden upp mot ishavskusten. En av de boplatserna, där arkeologer har hittat och grävt ut boplatser, heter Pymwa Shor. Där har människor under många generationer jagat ren under inlandsisens maximala utbredning. Utgår man ifrån att människorna här varit starkt beroende av ren för att överleva, och renhjordar na följde med tundralandskapet västerut mot norra Finland, Norge och Sverige när inlandsisen började smälta bort, indikerar det att människorna som kom till Norrbotten troligtvis sakta förflyttat sig från nuvarande norra Ryssland i samma takt som isen smälte (med några hundra meter per år).
De tre äldsta boplatserna som hittills hittats i Norrbotten från äldre stenåldern är jaktboplatser (Aareavaara, Kangos och Dumpokjauratj). Man har varit en kort tid under en viss del av året för att jaga. Till Dumpokjauratj har människor återkommit under flera hundra års tid, där har arkeologer hittat rester efter en härdgrop som innehöll rödbränd sand, flagor av träkol och fragment av brända ben från gädda och ren. Jaktboplatserna i Aareavaara och Kangos bara har använts några få gånger. Det berodde på att förutsättningarna för jakt försämrades vid dessa boplatser när landskapet så dramatiskt förändrades vid kusten genom landhöjningen.
Vid Aareavaara har man för modligen jagat ren under barmarksperioden, när renen flyttade och simmade över sunden. Vintertid har människorna förmodligen sökt sig tillbaka till skogen som börjat växa upp längre österut. För att överleva vintern behövdes ordentlig tillgång till ved, och i tundralandskapet som följde iskantens avsmältning var det svårt att få sådana mängder ved. Skogen invandrade i samma takt som isen smälte bort – först fjäll björkskog och sedan boreal tallskog. Ju längre österut man reste från isen (norra Finland och Ryssland) och mot sydöst (Finland), desto mera skog. Vi har inte hittat några bostäder från denna tid i Norrbotten, men i Norge har man hittat sten ringar som antas ha hållit nere tältduken på olika former av tält. I Aareavaara finns anhopningar av avslag, det vill säga ”skräpmaterial” av sten från redskapstillverkning
Människor kom från många håll
De första människorna i Norrbotten kom troligen från nuvarande Ryssland. Kanske började deras resa vid Uralbergen. De följde renhjordarna västerut i samma takt som isen smälte. Det gick väldigt långsamt – kanske bara några hundra meter per år. Därför märkte de nog inte ens att de flyttade!
Andra människor kom längs Norges kust och levde mest av fisk och säl. Några kom från områden i dagens Polen och Finland och var skickliga på att göra långa, vassa stenblad.
Redskap
Under stenåldern var människornas redskap gjorda av sten, ben, horn, skinn/läder och trä. Arkeologerna hittar väldigt sällan någonting annat bevarat förutom stenmaterialet. Förutsättningen för att organiskt material ska bevaras är att det måste vara bränt eller ha hamnat i en syrefri miljö utan lufttillförsel – till exempel i dy på botten av ett vattendrag eller sjö, eller i en myr. Det innebär att vi hittills inte hittat några skaft till pilspetsar eller handtag till skrapor från stenåldern i Norrbotten.
Stenmaterialet som hittats i Aareavaara är kvarts, och en typ av grönaktig skiffer som kallas kloritskiffer. I Aareavaara har arkeologerna enbart hittat flisor av sten från tillverkningen av verktyg. Man har inte hittat några tydliga verktyg eller föremål. Förmodligen har människorna tagit verktygen med sig när de lämnat platsen.
I Kangos har arkeologerna hittat ett städ som stensmeden har använt som underlag för att bearbeta råmaterial. I Dumpokjauratjs fyndmaterial finns inte kloritskiffer, men däremot en annan ljusbeige typ av skiffer samt ett stenmaterial av vulkaniskt ursprung ”vulkanit”. I Dumpokjauratj har arkeologerna hittat bland annat en skifferkniv, men också skrapor av kvarts avsedda för skinnberedning. Flinta finns inte naturligt i Norrbotten. Det har transporterats hit av människor först flera tusen år efter de tidigaste boplatserna. De tidigaste flintafynden från Norrbotten är omkring 6 000 år gamla
Ett spännande pussel
Arkeologerna hittar hela tiden nya spår från den äldsta stenåldern i Norrbotten. Varje eldstad, varje benbit och varje stenverktyg är som en pusselbit. Tillsammans hjälper de oss att förstå hur de första människorna levde – i ett land som just hade blivit fritt från is.
Och tänk – kanske finns det fortfarande fler hemligheter kvar under marken som väntar på att bli upptäckta!
Jenny Malmqvist
Uppdaterad: 26 maj 2026 ●
Publicerad: 21 maj 2026