Järnåldern

  • English (ej tillgänglig)
  • Svenska
  • Meänkieli (ej tillgänglig)
  • Julevsámegiella (ej tillgänglig)
  • Bidumsámegiella (ej tillgänglig)
  • Davvisámegiella (ej tillgänglig)
Spänne i brons från Järnåldern, fynd från Vivungi. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum
Järnframställningsugn i Sangis. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum
Stalotomt i Skärrim, Arjeplogs kommun. Foto: Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet
Brotjärnsfyndet, Bodens kommun. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.
Holkyxa i järn. Foto: Staffan Nygren, Norrbottens Museum

Visar 1 av 5

Viktiga fynd skriver om historien 

500 f.Kr.-1050 e.Kr

Under järnåldern skedde stora genombrott för människorna i Norrbotten, främst vad gäller hantverk och hur man samordnade arbetet inom gruppen man tillhörde. Spår efter den allra tidigaste kända järnframställningen har hittats som visar på en avancerad forntida metod för att tillverka olika typer av järnföremål - till och med stål. Människans förhållande till renen förändras också och under järnåldern börjar man för första gången använda tama renar, i stället för att endast jaga vildren. Fynd av smycken visar på starka kopplingar österut och västerut, vilket tyder på att människor i Norrbotten hade vidsträckta kontaktnät med våra nuvarande grannländer och längre bort än så. Järnåldern är en spännande del av Norrbottens historia som berättar otroliga historier om hur människorna levde för mellan tusen till mer än tvåtusen år sedan.

Under 2009 genomfördes arkeologiska undersökningar längs Haparandabanan vilket ledde till att man hittade rester av förhistorisk järnframställning där människorna använt en blästugn för att framställa både järn och stål. Resterna av en sådan ugn påträffades utanför Sangis i Kalix kommun och visade sig vara 2 200 år gammal. Där framställdes järn och stål och metallen smiddes till föremål. För att göra detta behövdes stora mängder järnmalm, träkol och lera till ugnarna. Arbetet var krävande och många människor behövde hjälpas åt.

Vivungi ligger drygt 2,5 mil nordöst om Vittangi i Kiruna kommun och där finns ett av de fornlämningstätaste områdena i Norrbotten. I anslutning till sjöarna Vaihkojärvi, Vivungijärvi och Rahtusenjärvi finns flera hundra lämningar av olika slag, som berättar mycket om hur människor levt under olika tidsperioder. Lämningarna är boplatser, gravar, kokgropar, hyddor, fångstgropar, härdar och tjärdalar. I området finns också fynd av skörbränd sten (sten som en gång legat i eller runt eldstäder/kokgropar), slaget stenmaterial i kvarts och kvartsit (rester efter redskapstillverkning i sten), brända ben (matrester) och det mest intressanta av allt: rester efter tidig metallhantering!

Hantverk och nya material

Under järnåldern sker en stor förändring i människornas hantverk; framställning av järn och stål samt tillverkning av föremål i den nya metallen ersätter verktyg av brons. Samtidigt fortsätter stensmidet, det vill säga tillverkningen av föremål i kvarts och kvartsit, och framställningen av asbestmagrad keramik, en keramik som användes redan under bronsålder. I leran blandade man asbest, som är ett mineral som gjorde keramiken mer tålig mot värme. Tack vare det kunde man göra tunnare kokkärl som höll bättre. Ett exempel på en plats där sådan keramik har hittats är Nåtti i Arjeplogs kommun.

Forntida järnframställning i blästugn

Ugnen från Sangis

Skärmbild 2026 10 15 080731
Järnframställningsugnen liknar ugnar som hittats i norra Finland och Karelen. Innanför de kantställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren.

Holkyxa från Haparanda

2009 37 04 Holkyxa Med Kärna Av Stål

En holkyxa med kärna av stål, från Haparanda. Foto: Staffan Nygren, Norrbottens Museum

Denna holkyxa från äldre järnåldern är ett exempel på ett föremål av mycket hög kvalitet. Flera lager av olika stålkvaliteter har fogats samman för att bilda en hård spets. Man kan tydligt se att kärnan består av stål. För att lyckas med detta har man behandlat stålet i olika temperaturer i flera steg. Skaftet, som troligen bestod av trä, har sedan länge förmultnat. Yxan är ett av norra Europas hittills kända äldsta temperaturbehandlade stålföremål.

Tecken på östliga kontakter under järnålder

Spänne i brons - Vivungi 

Skärmbild 2026 10 15 080814

Spänne i brons från Sangis, det finns inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller vid Uralbergen i Ryssland. Foto: Staffan Nygren, Norrbottens Museum


Detta spänne i brons hittades i Sangis i Kalix kommun 2009. Dess form liknar fynd som kommer från Volga-Kama området i nuvarande Ryssland. Arkeologerna tror att kontakten med dessa områden haft stor betydelse för introduktionen av järnhanteringen i Norrbottens kustland.

Brotjärnsfyndet i Boden

Brotjärnsfyndet

Foto: Staffan Nygren, Norrbottens Museum


På 1940-talet hittades i Bodens kommun rester efter en grav vid sjön Brotjärn. Spännena på bilden har suttit på ett midjebälte som någon burit för ungefär 1000 år sedan. Föremålen är välbevarade och graven är en så kallad skelettgrav, det vill säga man lade ned den döde i marken utan att kremera den. Några av spännen har halvmåneformade hängen som var väldigt vanligt i nuvarande Finland, Ryssland och Ukraina. Detta tyder på att personen som blev begravd i Brotjärn hade kontakter österut.

Andra fynd från järnåldern i Norrbotten

Järvträskskidan i Arvidsjaur
(Ola ska fota föremålet på nytt)
En skida tillverkad av trä med vackra ornament ingraverade på ovansidan. Den är från 500-talet e.Kr och hittades på 1930-talet i samband med urdikning av myr i Järvträsk utanför Arvidsjaurs kommun. Fotplattan är något upphöjd med ett hål där man troligen knöt ett band av skinn eller senor runt foten för att skidan inte skulle lossna.

Pilbåge

(Ola ska fota föremålet på nytt)
Vart hittades bågen? (kolla med Lars)
Bågen är en så kallad envedsbåge, vilket betyder att den är tillverkad i ett enda stycke trä. På dess spets finns ett litet hål, troligen där strängen fästs i träet. Strängen tillverkades troligen av senor från ren eller älg, man tror att den även haft en skyddande holk på toppen. Bågen är relativt kort, vilket bör ha påverkat dess tryck på pilen. 

Olika sätt att begrava de döda

Människor begravde sina döda på olika sätt under järnåldern. Gravarna visar att det fanns flera olika traditioner och trosföreställningar. Exempel på sådana gravplatser är Aravuobma, Brotjärn, Vajkijaur och Sangishögen. Genom att undersöka gravarna kan arkeologer lära sig mer om hur människor levde och vad de trodde på.

Renskötsel och byar tar form

Under järnåldern började människor bosätta sig mer permanent på vissa platser i Norrbotten. Älvarna var viktiga färdvägar och användes för resor och handel. Fisket gav också gott om mat och var en viktig del av människors försörjning. Fisket var en pålitlig resurs, människorna lärde sig fiskens vandringsmönster, var den lekte och vilka platser som var bäst för att få god fångst.

Under järnåldern började människor använda tama renar för att få skinn, kött och hornmaterial, som lockdjur för vildren och som dragdjur, men man tämjde inte vild ren som man först kan tro. Det finns forskning som visar att de första tamrenarna kom österifrån, från nuvarande norra Finland. I fjällkedjan har man hittat spår efter så kallade stalotomter som var en boplats med försänkt golvyta och med omgivande uppbyggd vall runtom. Stalotomter var ofta ovala (eller rektangulära med svagt utsvängda sidor) och hade oftast en eldhärd i mitten. Troligen är stalotomter lämningar efter bostäder som liknade kåtor till utseendet. De finns nära renarnas vandringsleder och kalvningsland, på platåer eller öppna ytor. Några platser med stalotomter ligger i närheten till fångstgropar.

Stallotomt, Vall, Skärrim (7)

Den nedsänkta cirkelformade ytan är spår efter en stalotomt. Foto: Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet


Ordet stalotomt kommer från 1900-talets början. Det var samer i Västerbotten som visade dessa märkliga lämningar, som de kallade för ”stalograf ”eller ”jehnagrafvar”, för en folkskolelärare. Att det inte rörde sig om gravar från ”stalofolket” blev redan tidigt klart, men ordet stalo har fått vara kvar som en del i sakordet för denna typ av lämning.

Läs mer om renskötselns historia

För ungefär 1 500 år sedan förändrades människors sätt att leva i norra Sverige. Tidigare bodde många nära sjöar och älvar, men nu började människor också bo i skogar, vid myrar och på fjäll. Arkeologer har hittat spår efter eldstäder som liknar de som senare användes av samiska renskötare.

Forskare trodde länge att renskötseln började när människor tämjde de vilda renar som redan fanns i Skandinavien. Ny forskning om renarnas DNA visar däremot att dagens tamrenar skiljer sig mycket från de gamla vildrenarna.

_43A1905.jpg
Undersökningar tyder på att tamrenarna kom till Skandinavien österifrån, troligen från områden nära nuvarande norra Ryssland och Sibirien. Samerna kan ha lärt sig renskötsel av folk som levde där, till exempel nenetserna. Arkeologiska fynd visar att renskötsel har funnits i dessa områden i omkring 2 000 år.

Det är också viktigt att veta att inte alla samer var renskötare. Många samer levde i stället av fiske och småskaligt jordbruk. Senare började man även mjölka renar. Denna utveckling skedde troligen först i Sydsápmi och spreds sedan norrut.

Forskning visar att tamrenarna troligen kom österifrån och att renskötseln infördes till samerna genom kontakter med andra folk. Renskötseln har därför en lång och spännande historia som sträcker sig tillbaka över tusen år.

De första skriftliga berättelserna

(Ottar omnämns endast pga av att Lärarhandledningen ska ha en uppgift om källkritik)

Mot slutet av järnåldern nedtecknas i nuvarande England de första skriftliga beskrivningarna av området Nordkalotten, där Norrbotten ingår. Nordkalotten är det område längst upp i Europa där de nordligaste delarna av Sverige, Norge och Finland finns. Ibland räknas också en liten del av Ryssland med. En norsk handelsman som hette Ottar Hålogaland berättade om sina resor på 800-talet för den engelska kungen. Han beskrev människor och folkgrupper som bodde på Nordkalotten, bland annat samer, norrmän, kväner och bjarmer.

I Ottars berättelse nämns också tama renar för första gången, han själv äger renar. Det kan visa på att renskötsel började bli en viktig del av försörjningen för befolkningen på Nordkalotten. Spår av tidig samisk renskötsel har hittats bland annat vid Rackträsk i Arjeplogs kommun.

Läs mer om Ottar från Hålogaland

Ottar Hålogaland var en nordnorsk handelsman från området söder om Tromsö, som under senare delen av 800-talet genomförde en lång upptäcktsresa med båt längs den norska och ryska kusten ända bort till Vita havet. Därefter (omkring år 890) besökte han kung Alfred den store av England och berättade om sin resa.

Berättelsen skrevs ned av kungens krönikerskrivare och är den äldsta idag bevarade skriftliga dokumentationen av Nordnorges historia, skriven på fornengelska. Det ursprungliga dokumentet som skrevs ner under 890-talet vid kung Alfred den stores hov finns inte bevarat. Det allra första originalmanuskriptet (arketypsmanuskriptet) har gått förlorat i historien.

Däremot finns Ottars reseskildring bevarad i två mycket tidiga, historiska handskrifter, en av dessa heter Orosius, Historia adversus paganos ('The Old English Orosius' or 'The Tollemache Orosius') och finns på British Library i London. Den skrevs troligen i Winchester i början av 900-talet.

Skärmbild 2026 11 05 100206 (1)

Verket från 900-talet där Ottars berättelse finns nedtecknad. Foto: British Library, Add MS 47967, The Old English Orosius (The Tollemache Orosius).
  • Skärmbild 2026 11 05 100245

    Boken där Ottars berättelse finns nedtecknad har bland annat denna illustration på den sjunde sidan. Det är ej fastställt vem illustratören är.
    Foto: British Library, Add MS 47967, The Old English Orosius (The Tollemache Orosius).

Ottars berättelse ger viss beskrivning av samernas och andra folks utbredning på Nordkalotten vid denna tid, om renskötsel, djurfångst och fiske. Den är det äldsta dokument vi har som belyser den nordnorska historien och som nämner delar av dagens Nordkalotten. Källvärdet påverkas av att den ursprungliga texten inte längre finns bevarad. Genom avskrifter och översättningar i flera led har innehållet förts vidare. De versioner som används idag bygger på senare avskrifter och översättningar, vilket innebär en risk för feltolkningar och innehållsliga förändringar. Under överföringen mellan fornengelska, latin, norska och moderna språk kan ord, betydelser och geografiska beskrivningar ha förändrats. Berättelsen bör därför ses som en värdefull men osäker källa som behöver jämföras med andra historiska och arkeologiska belägg.

Översättningar av Ottars rapport från Hålogaland genom historien

Den översättning av Ottars berättelse som sammanfattas här har ursprungligen gjorts på norska av professor Reidar Djupedal och publicerades tidigare i boken Hålogalett 1 – Fredsår og krigstid 1933–42 (Oslo 1969). Den finns att läsa i Knutsen, N. M. (red.) 1994, Mørkets og kuldens rike. Cassiopeia Förlag.

Sammanfattning på svenska

Ottar sade till sin herre, kung Alfred, att han bodde längst i norr av alla norrmän. Han berättade att han bodde i den norra delen av landet vid Västerhavet. Han sade att landet ändå sträckte sig mycket längre norrut, men att det var helt obebott. Några få platser här och där användes av samer. Vintertid livnärde de sig på jakt och sommartid på fiske vid havet.

Ottar berättade att han en gång ville ta reda på hur långt norrut landet sträckte sig och om det bodde människor norr om det obebodda området. Han seglade då norrut längs kusten. Hela vägen hade han det obebodda landet på styrbordssidan och det öppna havet på babordssidan. Han seglade i tre dagar, tills han kom så långt norrut som valfångarna brukade färdas. Därefter fortsatte han ännu längre norrut, så långt som han kunde segla på ytterligare tre dagar. Där svängde landet mot öster, eller kanske skar havet in i landet. Han visste inte säkert vilket som var fallet, men han visste att han där hade väntat på västlig och något nordlig vind. Sedan seglade han österut längs landet så långt han kunde under fyra dagar.

Då måste han vänta på nordlig vind, eftersom landet där svängde söderut, eller havet skar in i landet. Han visste inte säkert vilket som var rätt.

Sedan seglade han söderut längs landet så långt han kunde på fem dagar. Då mynnade en stor flod ut i havet. De seglade in i floden och fortsatte upp längs den. De vågade inte segla längre än så, eftersom landet på andra sidan älven var tätt bebyggt.

Efter det att Ottar lämnat sitt hem hade han inte sett någon bebyggelse. Hela vägen hade det varit obebott på styrbordssidan. Han hade endast mött fiskare, fågelfångare och jägare och de var alla samer. På babordssidan hade han hela tiden haft öppet hav.

Några korta kommentarer:

Hålogaland var namnet på det nordligaste Norge under 800-talet.

Finnar i Ottars berättelse syftar inte på dagens finländare utan på samer, vilket var den benämning som ofta användes i fornengelska och nordiska källor från perioden.

Bjarmarna var ett folk som enligt de flesta forskare bodde vid Vita havet i nuvarande nordvästra Ryssland.

Styrbord är högra sidan av ett fartyg i färdriktningen, babord den vänstra.


Religion och offerplatser

Religion var en viktig del av människors liv. På samiska offerplatser som Unna Saiva, Gråträsk och Rautasjaure har arkeologer hittat föremål och djurben som människor offrade. De gjorde det för att be om god jaktlycka, bra fiske och ett gott liv.

Fynden från offerplatserna visar också att människor hade kontakter med andra områden både västerut, österut och söderut.

Jenny Malmqvist

Uppdaterad: 17 nov. 2026

Publicerad: 08 sep. 2026