Människorna i Norrbotten blir alltmer bofasta
- English (ej tillgänglig)
- Svenska
- Meänkieli (ej tillgänglig)
- Julevsámegiella (ej tillgänglig)
- Bidumsámegiella (ej tillgänglig)
- Davvisámegiella (ej tillgänglig)
Visar 1 av 2
1800 - 500 f.Kr.
Under bronsåldern blev klimatet lite kallare. Det gjorde att naturen förändrades. Många lövträd klarade inte kylan lika bra, men granar började växa mer. När det blev kallare trivdes renen bättre, och därför blev den viktig att jaga för människor som bodde i inlandet. Människor i inlandet levde mycket av att jaga djur, både stora och små, och att fiska. Vid kusten levde människor mest av säl och fisk. De jagade också andra djur ibland. De fiskade till exempel sik, gädda, lax och torsk. Fisket var viktigt och gav mat under hela året. Fiskar samlas ofta på vissa platser när de ska lägga rom (leka). Det visste människorna redan då, och därför kunde de lättare fånga mycket fisk vid rätt tid.
Brons – ett nytt material
Under bronsåldern började människor i Sverige att använda metall. De gjorde brons av koppar och andra ämnen. Av brons kunde man göra yxor, smycken och andra saker. I Norrbotten har man inte hittat något många föremål av brons som med säkerhet är från bronsåldern, men man har hittat olika formar där man kunde gjuta saker.
Fyndplats: Sörbyn, Råneå socken, Boden kommun. Foto: Nyberg, Jenny. Historiska museet/SHM, (CC BY 4.0)
Klimatet blev kallare
Klimatet blev något kallare under bronsåldern och med det förändrades naturen. Lövträden klarade inte det kallare klimatet, medan granen spreds allt mer. Det kallare klimatet var positivt för renen som återigen blev viktig för människorna som bodde i inlandet, där man levde både på jakt och fiske.
Hunden – människans vän
Hunden har varit människans vän i tusentals år. Den äldsta hunden man har hittat i Sverige levde för cirka 10 000 år sedan. I Norrbotten var hunden mycket viktig. Den hjälpte till vid jakt och senare vid renskötsel. Det finns många olika ord för hund i de samiska språken. Det visar hur viktig hunden har varit.
Nordsamiska:
Hund – Beana
Liten hund – Ráhkká
Klok hund – Šuvon
Lulesamiska:
Hund – Bena
God vallhund –Sjuovun
Storväxt hund – Hårtte
Sydsamiska:
Hund – Bïenje
Tjuvaktig hund – Soelehbïenje
👉 Fundera: Hur tror du det gick till, när människan i norra Sverige skaffade sina första tamhundar?
Läs mer om tamhundens ursprung
Hunden är det första djuret som människan domesticerade och är vår äldsta följeslagare. Europas äldsta påträffade hund är från Goyet i södra Belgien och är 31700 år gammal. Genom studier av DNA och arvsmassa kan man visa att hunden skiljdes från vargen för mellan 27 000 och 40 000 år sedan. Mer vanliga fynd av domesticerade hundar börjar dyka upp i det arkeologiska materialet runt 17000-15000 år sedan. Det är inte säkert om domesticeringen skett på endast ett ställe eller om det skett på flera platser vid olika tidpunkter. Den äldsta påträffade hunden i Sverige är ca 10 000 år gammal och påträffades i Almeö vid Hornborgarsjön.
Hunden har varit en ovärderlig följeslagare för människan och använts inom flera olika områden. Historiskt och arkeologiskt sett har hunden använts för jakt, transport, vallning samt för att vakta och varna.
Det finns många tecken på att hundar både varit mycket värdefulla och användbara samt att människan haft starka band till hundar. Hundar har till och med blivit begravda likt människor med gravgåvor. Ett exempel på detta är hundbegravningarna i Skateholm som begravdes ca 5000 f.kr. I Skateholm hittades 17 st hundbegravningar. Många av hundarna hade begravts med stor omsorg, en av hundarna hade fått rödockra strött över sig och till och med fått med sig gravgåvor. Hunden hade helt enkelt fått en begravning likt en människa. Hundar finns också med på hällmålningar/ristningar och hundar återfinns på samiska trummor.
När varg blev hund
Det finns en rad olika teorier om hur det gick till när tamhunden blev en del av forntida människors vardag, men ingen vet säkert. En huvudfråga är ofta om det var människan som närmade sig vargen eller vargen som närmade sig människan. Kanske var det en kombination av att både vargen och människan naturligt började interagera med varandra då de jagade samma byten. En av teorierna är att människorna tog vargvalpar som de uppfostrade och avlade vidare på, en annan teori är att vargarna började söka sig till människornas bostäder för matrester.
Det man vet säkert är att domesticeringsprocessen började med att tämja en vild varg och att det gick från vild varg till tam varg och från tam varg till hund. Det finns en tydlig brytpunkt från tam varg till hund. Det är skillnad att tämja och domesticera ett djur och för att ett djur ska kunna domesticeras måste det uppfylla en del krav. Bland annat ska djuret ha lätt att anpassa sig, se människan som ledare, vara lugn och lätthanterlig, kunna leva och föröka sig i fångenskap och givetvis ska djuret vara användbart för människan.
Skillnaden mellan varg och hund utmärker sig tydligt i några olika kännetecken. Enligt osteologer ter sig domesticering liknande på alla djur och det finns tydliga skillnader i skelettet. Tar vi domesticeringen av hund blev först hunden mindre än vargen, hundars kranium skiljer också från vargen, hundar har både mindre hjärna och mindre kranium, hundar har också ett så kallat stop (en pannavsats) mellan panna och nos som vargen saknar. Med tiden har hundar också fått kortare nos vilket lett till att tänderna trycks ihop mer. Utöver skillnader i skelettet fick hundar fler pälsvariationer och färger. Det som framförallt skiljer vargen och hunden åt är beteendet. Hundar är undergivna människan även i vuxen ålder och hundar kan läsa människors beteende på ett sätt som vargen inte kan. Med tiden och genom människans avel och påverkan har flera varianter av hundar i olika storlekar och funktioner vuxit fram.
Matlagning och fiske
Vid kusten verkar människorna främst ha levt på säl och fisk, även om jakt på både små och medelstora däggdjur också förekom. Det man fiskade var sik, gädda, laxfisk, lake och torsk, där siken och gäddan i regel dominerar. Människor använde ibland något som kallas kokgropar. Det är gropar i marken där man kunde laga mat. De användes ofta när man fångat mycket fisk, till exempel lax. Då kunde man tillaga och spara fisken. Det visar att människor var duktiga på att ta hand om naturen och inte slösa med maten.
Gravarna
Under bronsåldern förändrades hur man begravde sina döda. Nu började man bränna de döda och lägga benen i stora stenhögar som kallas gravrösen. De låg ofta så att man kunde se dem från havet. Ibland begravdes flera personer i samma grav.
Gravarna kan ha varit viktiga platser där människor mindes sina förfäder och kanske trodde att de kunde ha kontakt med dem.
I Norrbotten har man hittat gravar i Jävre och Hemmingsmark i Piteå kommun. I den graven hittade man brända ben från en vuxen kvinna och ett litet barn. De begravdes för ungefär 3000 år sedan.
Läs mer om bronsåldersgravar i Piteå kommun
Under bronsåldern förändrades sättet att begrava de döda. Nu började människorna bränna sina döda och lägga en del av benen i stora gravrösen, ofta synliga från havet. På Norrlandskusten finns både stora rösen och mindre stensättningar, vissa överväxta och svåra att hitta idag. Gravrösena ligger som ett pärlband längs kusten och finns i huvudsak söder om Jävre.
I övergången mellan stenålder och bronsålder förekom både brandgravar och skelettbegravningar. I gravrösen kunde den döde ligga i en stenkista, och ibland har flera personer begravts i samma röse under olika tider. Fynd från Hemmingsmark visar att både vuxna och barn begravdes där för omkring 3000 år sedan, även om röset inte längre vid den tiden låg direkt vid havet. Fynd från Sandholmsberget i Jävre visar att en ung person begravdes där för 3000–3200 år sedan, och att det fanns brända ben från får/get i kistan.
Att bränna och begrava de döda i rösen och stensättningar var vanligt över ett stort område, vilket kan tyda på en gemensam tro. Gravrösena kunde användas under lång tid och bli landmärken som skapade myter och minnen. Det kan ha funnits traditioner att offra till förfäder, och gravarna kunde kanske fungera som platser för kontakt mellan levande och döda.
Fattenborg – en plats från forntiden
Fattenborg är en plats i Kalix kommun nära kusten där arkeologer har hittat många spår efter människor som levde för länge sedan. Här finns gamla boplatser, gravar och rester av eldstäder. För ungefär 4000–3500 år sedan låg platsen vid havet och var som en halvö. Människorna som bodde där byggde stora hyddor och levde främst av fiske och säljakt.
Arkeologer har hittat brända ben från många olika djur, som säl, fisk, fåglar och hare. De har också hittat stenar som spruckit av eld och spår efter redskap. Fynd av flinta, som inte finns naturligt i området, visar att människorna hade kontakt med andra människor långt bort.
Senare under bronsåldern förändrades livet. Människor började flytta mer och bodde inte lika länge på samma plats. De fortsatte ändå att komma till kusten för att fiska och jaga. Klimatet blev kallare för ungefär 3000 år sedan. Granar började växa mer och renar blev vanligare i inlandet. Vid kusten fortsatte människor att leva mycket av fisket.
Man har också hittat kokgropar, som var som ugnar i marken där man kunde laga mat. Fattenborg är en viktig plats som hjälper oss att förstå hur människor levde förr och hur deras liv förändrades över tid.
Jordbruk och odling
I Västerbotten förekom jordbruk och boskap redan under bronsåldern. men i Norrbotten har vi bara hittat ben från får eller get från en grav i Jävre, daterad till 900-800 f.Kr. I Norrbotten verkar jakt och fiske fortfarande varit dominerande.
I Norrbotten har vi hittills inte hittat några boplatsfynd från en boskapsskötande och/eller jordbrukande befolkning så tidigt som under bronsålder. Fynden av får/getbenen i Jävre indikerar dock att odling kanske också kan ha förekommit i trakterna kring Jävre under bronsåldern. När man odlar är man i regel mer bofast, då grödorna kräver en viss skötsel. Fyndet tyder därför på att de som anlagt gravarna här på berget kanske kan ha varit bofasta, haft tamdjur och kanske varit jordbrukare. Kanske kan vi i framtiden hitta odlingsspår från en bofast befolkning i Norrbottens kustland så tidigt som under bronsålder.
Jenny Malmqvist
Uppdaterad: 03 sep. 2026
Publicerad: 11 juni 2026