Delliknäs - Ett nybygge ovan odlingsgränsen

Varför stanna här och strida?

I slutet av 1800-talet bodde Anton och Amanda Karlsson med sin familj på nybygget Haraliden i Norsjö socken. Där hade de levt i många år och fått sex barn. Med tiden blev gården för liten och kunde inte försörja familjen. Det fanns också konflikter med grannar, vilket gjorde situationen svår.

”Varför stanna här och strida”, skall Amanda ha sagt, och på den vägen blev det.

Våren 1892 lämnade familjen Haraliden för ett nytt liv på nybygget Delliknäs i Arjeplogs socken. Enligt hästhandlare Norin, som de köpt nybygget av, fanns en liten timmerstuga på platsen. De hade själva aldrig varit där. Vägen från Haraliden till Delliknäs var lång – 16 mil i väglöst land. Familjen började resan tillsammans men delades snart upp. Anton reste sjövägen med alla deras saker och några av barnen, Amanda gick till fots med kreaturen och resten av barnen. Vid midsommar är Anton nästan framme vid Delliknäs. Det smått osannolika inträffar, han ser Amanda komma vandrande längs stranden. De hade inte haft kontakt med varandra längs vägen, men anländer ändå samtidigt!

”Gud måste vara med dessa människor”, utbrast den båtkarl som rott Anton till platsen.

Det är nästan omöjligt att förstå vidden av Anton och Amandas projekt idag. Att lämna det hemman som försörjt familjen genom åren, i hopp om en bättre framtid, en framtid de och deras barn skulle bli tvungna att skapa från grunden.

I god tro

När familjen kom fram till Delliknäs upptäckte de att det bostadshus de blivit lovade egentligen bara var en nedbrunnen jaktkoja. Senare visade det sig dessutom att nybygget var olagligt. Redan 1867 hade svenska staten fastställt en gräns – odlingsgränsen – i syfte att freda samernas renbetesland från nybyggen. Delliknäs låg på fel sida om odlingsgränsen, de byggnader och den uppodling som man uppförde var egentligen olagliga. Trots detta valde familjen att stanna.

Moder jord och Fader vår

Vattendelaren mellan Laisälven och Dellikälven var känd för sin rika växtlighet. Här fanns vattendrag och översilade marker med örtvegetation – lämpliga för slåtter- och betesmarker. De naturliga förutsättningarna kunde knappast bli bättre i dessa trakter. Minst lika viktigt för att nyodlingsarbetet skulle lyckas var att nybyggarna hade hög arbetsmoral. Anton och Amanda hade rykte om sig att vara allmänt duktiga och arbetsamma. De arbetade aldrig på söndagarna – då höll Anton egen söndagsandakt på gården. I Arjeplog byggde Anton en kyrkstuga – Dellikstugan – där familjen övernattade under kyrkhelgerna.

En bördig plats

I solsluttningen närmast gården låg ängar och åkrar, där korn och potatis odlades. Det fanns också ängsmarker långt bort från gården. Dellikälvens naturliga strandängar hade röjts från buskar och sly – på ”ronningarna” som de kallades, växte det bra – eftersom de vid varje vårflod översvämmades och gödslades av näringsrikt slam. Även myrmarker användes för slåtter, framför allt myrar i sluttande mark. De flödade över av rinnande vatten, som innehöll mycket syre, och därmed frigjordes näring. Örtrik växtlighet, sjöfräken och starr skördades normalt i augusti, men sjöfräken kunde även slås när marken frusit.

Alla dessa ängsmarker gav tillsammans Dellikborna goda höskördar. I granngårdarna visste man, då höet nästan var slut därhemma, att i Delliknäs fanns alltid hö till salu.

Livet som nybyggare

Den första tiden var mycket arbetsam. Allt behövde göras från grunden:

• skog röjdes

• åkrar bröts upp

• korn och potatis planterades

• bostad och ladugård byggdes

• vinterfoder samlades till djuren.

Första året bodde familjen i samma hus som djuren. Samtidigt timrades ett nytt bostadshus som blev en och en halv våning högt. På en ensamliggande gård som låg långt från alla affärer gjordes allt som man behövde för hand. Självhushållet fordrade en mängd ekonomibyggnader med olika funktioner: logen där säden tröskades, bastun där den torkades, kvarnen där den maldes och kornboden där den förvarades. En smedja för smide och en spånhyvel för tak- och väggspån. I källare och förrådsbodar förvarades kött och fisk – saltat, rökt och torkat – det tjärnade smöret och den ystade osten.

För Dellikborna var fisket med nät och not efter harr, sik och öring helt nödvändigt. Fisket var mycket viktigt, betydligt viktigare än jakten. Anton hade båtar utplacerade i Båtsjaur, Laisälven och Dellikälven. I Dellikälven fiskade man bara i samband med slåttern, fisket i Laisälven var det viktigaste.

För att få pengar var skogsarbetet viktigt och för karlarna i Delliknäs tog man arbete som huggare eller körare. Antons son Karl Emanuel var tidvis även ”snallare” - han transporterade varor med häst mellan Jörn och Arjeplog.

Till varje gård hörde fähus, sommarladugård samt bagarstuga och spridda i ängsmarkernas utkanter låg ängslador med hö för vintern. Av parets sex barn stannade tre kvar i Delliknäs och bildade egna hushåll. Syskonen fick tillsammans nio barn. År 1920 startade en liten skola i Delliknäs och sex elever gick i skolan. Undervisningen upphörde redan 1921.

På undantag

När Anton och Amanda blev äldre delades gården i tre delar. År 1916 gick de själva på undantag, vilket var en form av pension.

I undantagskontraktet stod bland annat att de skulle få:

• mjölk varje dag

• kaffe, socker och salt varje år

• potatis, såpa och mjöl

• ett slaktfår

• gratis skjuts till kyrkan en gång per år.

Anton dog 1918 och Amanda fyra år senare.

Ängsmarkernas ögontröst

Mycket har hänt i Delliknäs sedan det övergavs. Åkrarna har växt igen, stängslet med grind runt köksträdgården har förmultnat, ängsmarkerna krympt och förbuskats. Vad var egentligen äng och vad var åker? Växterna visar oss vägen. Låsbräken, vårbrodd, rödven, rödsvingel, fjällögontröst, stagg, smörbollar, ängsskallra, fjälltimotej och ormrot växer där marken aldrig plöjts, knappt heller gödslats. Här finns de gamla ängsmarkerna som år efter år slagits av Anton, hans barn och barnbarn.

På de gamla korn- och potatisåkrarna, mark som gödslats ofta, växer idag hundkex och maskros. En sann blomsterprakt, men också ett steg mot igenväxning.

Sista sommaren i Delliknäs

När Johan Anton dog 1927 var det bara Karl Emanuels och Jonas hushåll kvar i Delliknäs. Deras barn lämnade efterhand platsen, men tre av Karl Emanuels barn återvände under kriget; Delliknäs var en trygg plats och en möjlighet till försörjning med självhushåll i de tuffa ekonomiska tiderna som rådde. Under denna tid byggdes det sista boningshuset.

Efter krigsslutet lämnade barnen Delliknäs och kvar blev Hanna och Jonas familj. När deras två kvarvarande barn flyttade till Sorsele 1950 blev de ensamma kvar. Sommaren 1963 blev deras sista i Delliknäs.